www.kornhill.eu

www.kornhill.eu

Ekerö Kulturstipendium 2012

Kung LadulåsPosted by anngus 05 May, 2012 19:33:27

Jag blev mycket glad över att få Ekerös kulturstipendium. Nämndens motivering tycker jag är en elegant sammanfattning av min verksamhet:

”Beryl Kornhill tilldelas 2012 års Kulturstipendium för att hon under många år bidragit till olika former av kulturupplevelser. Hon smälter samman teater, konst, sång och berättelser. Temat är ofta Ekerö Historia och då särskilt sådan som utspelat sig på Adelsö.

Teaterspelen har handlat om vikingakvinnan Gerlög, drottning Kristina, Hildegard av Bingen, munken Ansgar, samt kung Magnus Ladulås. Beryl Kornhill utbildar också vuxna och ungdomar i olika ensembler på Adelsö, Munsö och Ekerö. Hon är kulturentreprenören som samarbetar med näringsidkare och företagare. Den kulturella upplevelsen har ytterligare en dimension, nämligen att skapa intresse och marknadsföra vår historia för fler än de som bor i vår kommun.”

Egentligen är det konstigt att det betyder så mycket med uppskattning och uppmuntran. Det är en slags kommunikation. Men jag tycker att kreativiteten i sig ger en stor tillfredställelse som inte är beroende av yttre bekräftelse. Det är fantastiskt att ha möjlighet att ägna sig åt något som ger stimulans och mening, men som många vet innebär det också perioder av ensamhet och tvivel.

När jag för snart 20 år sedan drabbades av en svår stroke och en personlig förlust trodde jag att min liv var slut. Men under denna kris insåg jag att utan andra människor är jag ingenting.

Tack alla ni som idag hjälper till att förverkliga projektet Kung Ladulås. Tack även alla andra nya och gamla vänner för att ni finns, även om jag inte alltid räcker till.

  • Comments(3)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Kenneth B. Berger 19 May, 2012 07:10:48

NATURENS SKÖNHHET GER EN KÄNSLA AV VEMOD

Från min kontinentala horisont – något mer i centrum av Europa, där Skandinavien och Sverige onekligen måste betraktas som periferi – slår det mig, att naturens förmåga att väcka en djupt liggande känsla av vemod nog mer är just ett nordiskt eller svenskt fenomen än ett allmänmänskligt sådant.

När jag undervisat tyskar i svenska, har vi, när vi haft moment som handlat om svensk kultur och om svenska vanor, seder och bruk, bl a också kommit att tala just om vår relation till naturen. Den svenska sommarstugan, rödmålad med vita knutar, eller drömmen om den, är något man inte finner här nere på kontinenten på samma sätt.

Det har också påpekats att svenska folkmelodier oftast går i molltonarter. Det kanske också är ett uttryck för detta vårt vemod i relation till naturen och dess skönhet? Ja, de finns något vemodigt, eller rent av smärtsamt, i de känslor vi har inför naturen.

Men varför är det så? Insikten om vår dödlighet och om att vår tid är högst begränsad eller kort, ja, alldeles för kort, tror jag också kan vara en delförklaring. Känslan av ett slags utanförskap, som Du Beryl nämner, har säkert också en betydelse. Jag tänker att båda dessa delförklaringar pekar vidare mot ytterligare något, som berör oss människor som existentiella varelser på en mycket djup och grundläggande nivå i vår personlighet. Vemodet, medvetandet om dödens realitet och känslan av något oåtkomligt slår an en sträng i oss som vibrerar i takt med den vemodiga folkmelodin i moll.

För mig känns det som om det handlar om en längtan. En längtan efter någonting som en gång varit men som gått förlorat. Inom den psykodynamiska traditionen brukar denna längtan förknippas med den ursprungliga totala symbios barnet kände med sin moder, i moderlivet före födelsen och senare under den första tiden i den omgivande världen, där allt som existerar är en varm modersfamn och ett livgivande modersbröst. Men också för det spädbarn som fått förmånen att uppleva optimala förhållanden måste symbiosen snart brytas, om utvecklingen av en egen trygg identitet ska kunna påbörjas.

Några av de psykodynamiska teoretikerna talar här om att den brutna symbiosen mellan mamman och barnet, också under de bästa förhållanden, väcker en längtan djupt inne i barnet, som det kommer att bära med sig under hela återstoden av livet: en längtan tillbaka till det förlorade paradiset.

Och med ordet paradis kan psykologin få övergå i en religiös eller existentiell begreppsapparat. Kanske är det så, att den skira grönskan och den obändiga kraften i varje planta, som spirar upp ur den hårda jordytan, påminner oss, halvt omedvetet, bara till dels medvetet, men ändå mycket starkt och omtumlande, om den ursprungliga fullödiga relationen, den som var idel värme och närhet.

Att längta tillbaka dit betyder inte någon fientlighet till livet, tänker jag. Tvärtom kan denna paradislängtan få oss att bejaka också dessa våra korta dagar och år, med dess ständigt återkommande under av grönska och livskraft, både med dess obändiga glädje och dess stundom djupa smärta, som en högst viktig och djupt meningsfull tid. Som kan innebära t ex en naiv glädje inför en nyplanterad kruka i handen.

Samtidigt som vi anar, att det också finns något mer. Något bortom bergen, bortom blommorna och sången…

Varma hälsningar

Kenneth B. B.

Posted by anngus 12 May, 2012 21:02:15

Tack Kenneth för allt du ger!

I ditt inlägg berör du bland annat vår tids ytlighet.

Din förmåga till ett djupt engagemang i det mänskliga gör att man väcks ur sin slöa rutin. Man bryr sig om sitt eget liv och andras på ett mer medvetet sätt.

Att bli tagen på allvar är kanske något exklusivt, men att ta sina medmänniskor på allvar är än mer unikt. Det är att i djupaste mening ge av sig själv. Jag återkommer till detta senare.

Mellan regnskurarna springer jag ut i trädgården och försöker febrilt plantera men hela tiden gläds jag och hänförs över skönheten och det sjudande livet runtomkring mig. Man kan inte se sig mätt på blommande körsbärsträd och entusiastiska stänglar som skjuter upp på ett nästan overkligt sätt ur jorden. I går var Carina här på besök från England. Vi satt här i skymningen och pratade om hur konstigt det är att man kan känna vemod när naturen är som vackrast. Vi undrade varför man känner denna smärta. Vi berättade alla om starka barndomsupplevelser ute i naturen. Någon sa att skönheten gav ett slags dödsmedvetande. Att detta inte varar för evigt skapar smärtan. Jag för min del sa att man på något sätt känner sig utanför, att det vackra på något sätt blir oåtkomligt. Men allt detta förringar på intet sätt den rent naiva glädje jag kan känna när jag står med en nyplanterad växt i en kruka.

Hälsningar

Beryl

Posted by Kenneth B. Berger 12 May, 2012 11:40:19

Grattis Beryl till Ekerö kulturstipendium 2012!

Beryl, när Du uttrycker att Du blev mycket glad över att bli tilldelad Ekerö kulturstipendium 2012, vill jag samtidigt framhålla, att vi – Dina vänner – är många som glädjer oss med Dig.

För visst är det väl så, som ordspråket eller talesättet säger, att ”Delad glädje /är/ dubbel glädje”. Enligt Stora ordspråksboken (Stockholm: Nordstedt 2004) finns uttrycket också i både franskan och tyskan. De franska formuleringarna förefaller mig understyrka livets grundläggande gemenskaps- och relationsdimension än tydligare. ”La joie est née jumelle”, dvs ”Glädjen är född till tvilling” eller ”Il n’y a de vraie joie que la joie partagée”, på svenska ”Det finns ingen sann glädje förutom delad glädje”. Bara i det delade, i det gemensamma, finns det sanna livet.

Jag tänker däremot kanske något annorlunda än Du, när det gäller betydelsen av uppskattning och uppmuntran. Man skulle också kunna tala om erkännande. Jag menar, att det inte alls är konstigt, att det är någonting mycket viktigt för oss. Ibland brukar man tala om att människan med tiden blir allt mindre beroende av vad andra ska tycka och tänka. Tonåringar är oftast, kunde vi som vuxna tänka, närmast överdrivet fixerade vid andras uppfattningar och värderingar. När man blir äldre och i bästa fall förhoppningsvis åtminstone något litet mer mogen som människa och individ, betyder inte andras värderingar och tankar om en själv lika mycket.

Men här måste man göra en viktig distinktion och precisering. Värderingen, betygsättningen eller rangordningen månne möjligen inte längre vara lika viktig – även om det också som äldre kan vara svårt att helt bortse från den moderna tidens värderingar, där vi ständigt utsätts för företeelser bl a i massmedia, som bara handlar om rangordning och urval. Jag hör t ex kommentarer också från mogna människor, där de uttrycker stor glädje över att på sitt Facebookkonto fått så kallade ”likes” eller ”gillanden”, om det än är från helt okända människor på andra sidan jordklotet. (Jämför artikeln om detta fenomen också i relation till företag och sociala medier online, http://www.dn.se/ekonomi/foretagen-koper-sig-gillande-pa-facebook.) Jag tror att just ordet ”like” sätter fokus på vad det egentligen handlar om. En mogen människa är inte längre så intresserad av betyget eller urvalet, rangordningen. Det innebär inte längre en katastrof, att inte komma först. Men det betyder inte, och här ligger poängen, att relationen till andra människor plötsligt har blivit oviktig. Tvärtom, den vuxne och förhoppningsvis mer mogna människan inser än mer än tonåringen, hur viktiga relationerna till andra människor är. För ens välbefinnande och på ett djupare plan ännu mer för ens identitet. Beryl, Din mycket dyrköpta insikt, som Du också berättar om i Ditt blogginlägg, bekräftar vad jag vill säga: ”utan andra människor är jag ingenting”.

Jag får här två associationer till litteraturen, som understryker Din smärtsamma insikt. Dessa associationer borrar samtidigt djupare i distinktionen mellan att vara rangordnad bland de främsta, å ena sidan, och att vara uppskattad och bli uppmuntrad, å andra sidan. Det är bara ett enda litet ord, tror jag, som skiljer rangordningen från uppskattningen eller en sann, öppen och ärlig relation till en medmänniska. Du skrev om det i ett av Dina tidigare blogginlägg, som en möjlig drivkraft till Din dramatiska arkeologimöda: kärlek.

Edith Piaf har formulerat ett kort och kärnfullt uttryck för dess betydelse, som inte känns slitet eller som en klyscha ens i en tid, då det tyvärr annars gått inflation i ordet kärlek. ”Sans l’amour on n’est rien du tout” eller ”I avsaknad av kärlek är man ingenting”. Här ligger den stora skillnaden: att bli rangordnad, att bli vald som nummer ett, förutsätter inte något emotionellt engagemang. Att uppleva uppskattning och uppmuntran, å andra sidan, och samtidigt känna den grundläggande betydelsen av mina relationer till andra människor för min existens, innebär att jag rör mig på ett emotionellt plan, där kärleken från andra är min viktigaste identitetsskapande kraft.

Men skillnaden är hårfin och vår moderna tid gör, tycks det mig, allt för att söka sudda ut gränsen mellan de båda polerna. Reklamen är här bara ett av många möjliga exempel.

Hjalmar Söderberg har i sin dagboksroman Doktor Glas formulerat denna skillnad på ett suveränt sätt:

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Ja, Beryl, visst är uppskattning och uppmuntran en slags kommunikation. Inte ett uttryck för att vara nummer ett, utan för att vara en älskad medmänniska, som med sin scenkonst hjälper oss andra – och sig själv, tänker jag – att bli något litet mer av de människor vi djupast sett är ämnade att vara: älskade gemenskapsvarelser.

Kenneth B. Berger
präst, psykodramatiker, gruppsykoterapeut
info@internetreflexion.se
www.internetreflexion.se