www.kornhill.eu

www.kornhill.eu

3 oväntade och omvälvande upplevelser

AktuelltPosted by Beryl Kornhill 22 Nov, 2013 10:28:07

Det händer att man vid en viss ålder tror sig känna till det mesta om både upplevelser, resor och relationer. En känsla av trist upprepning kan infinna sig. I synnerhet om man haft förmånen att både se sig om i världen, träffat många människor och upplevt en hel del. För min del kunde jag inte ana att jag under 2 veckor nu i november skulle vara med om 3 helt nya oväntade omskakande upplevelser av både intellektuell, konstnärlig och emotionell karaktär.

De var:
1. Resan till Kapadokien
2. Woyzeck på Dramaten
3. Oväntat återseende

Resan till Kapadokien
Som projektledare för Världsarvsteatern och Ladulås Hus är jag nyfiken på vad andra världsarv har att erbjuda i jämförelse med vårt eget Birka-Hovgården på Adelsö. Det är en av anledningarna till att jag de senaste åren förlagt mina resor till olika världsarv. Jag är nyss hemkommen från det spektakulära Kapadokien - de vackra hästarnas land - enligt de gamla perserna. Det är svårt att med få ord beskriva de extremt annorlunda intrycken från Kapadokien men jag gör ett försök.

Kapadokien liknar inget annat jag sett. Det är en gigantisk vulkanisk bergsplatå i Turkiet med ett myller av dramatiska formationer och strukturer. Kapadokien är ett stort världsarvsområde, det är också en helt egen värld som vore den på en annan planet eller ett surrealistiskt drömlandskap. Både natur och kultur har här tagit ut svängarna till den grad att hjärnan skulle kunna kollapsa av intrycken.

Fotona ger bara en antydan om ytan och de spektakulära klippformationerna som kan påminna om upp och nervända glasstrutar eller termitstackar. Där bor fortfarande folk i sagoaktiga bostäder. Kapadokien är inte bara ett säreget vackert och fascinerande berglandskap, det är också sprängfyllt med gamla kulturer som fanns många tusen år före Kristus. Dessutom finns ett område med ett tiotal kyrkor inne i berget med originalmålningar från 400-talet ( som inte får fotograferas).

En underjordisk stad med plats för 26000 personer har hettiterna grävt ur 1700 år före vår tideräkning. Man tränger sig genom små tunnlar till olika rum och salar långt nere i berget. Man tumlar ut bedövad av intryck. Kapadokien är obeskrivbart och ofattbart. Åk dit och kolla! Fantastiska guider vägleder dig.
Välkomna att titta på fler bilder på facebook: www.facebook.com/KungLadulas


Woyzeck på Dramaten
Eftersom jag både studerat teatervetenskap och opera och jobbat med musik och teater hela mitt liv har jag sett otaliga föreställningar och läst otaliga dramer. Woyzeck är en epokgörande, koncentrerat arketypisk pjäs som gjorts i många iscensättningar. Jag såg den som opera i forna Östtyskland och i Stockholm. Jag har sett den som teaterföreställningar och som film och i TV. Büchner heter författaren som dog bara 23 år gammal i början av 1800-talet.

Pjäsen har alltid drabbat mig både som politisk civilisationskritik och som tragiskt relationsdrama. Den genialt enkla intrigen har en dold sprängkraft som alltid gjort mig nervös på ett oidentifierbart sätt.

Men den uppsättning av en tysk regissör som jag såg i söndags på Dramaten är den emotionellt mest omskakande av allt jag någonsin sett på en teater. Föreställningen är själva essensen av de djupaste känslor och den råa smärta som drabbar oss i vårt hjärtas allra innersta, när själva fundamentet för kärlek, tillit, livsutrymme och social tillhörighet raseras.

Aldrig förr har jag sett smärtan gestaltas så direkt skoningslös och outhärdlig, just så som den är när den härjar i det allra innersta vid en livskris. Smärtan som en klösande demon i hela kroppen. Omöjlig att kommunicera. En skärseld bortom orden. Hjärtat som brister av sorg och vrede.

De utsattas, de ratades, de nedtrampades vanmäktiga spasmer på botten av en värld utan nåd. Woyzeck vänder sig plötsligt till publiken: Vad glor ni på? Se på er själva!

Sammanfattning: Aldrig tidigare har jag upplevt att en pjäs ocensurerat verkligen uttryckt hjärtats allra innersta outsägbara smärta. Det handlar om dig och mig.


Oväntat återseende
Några dagar innan teaterupplevelsen återknöts en nära kontakt som bröts under plågsamma former för 20 år sedan.
Nu kunde vi mötas igen, dela vår smärta och trösta varandra. Befria och ge varandra upprättelse.

En oväntad lösning. Jag kände villkorslös ren kärlek som jag inte tidigare erfarit. Smärtan i det förflutna fick en mening.
Lite tilltufsad och lite äldre insåg jag äntligen vad våra liv handlar om.
Jag känner mig fri utan begränsningar.






  • Comments(2)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Kenneth B. Berger 15 Jun, 2014 19:30:15

Det man inte har i huvudet får man ha i benen

Eller rättare sagt, det man glömt att skriva i sin bloggkommentar - trots förhandsgranskning - får man lägga till senare.

Alltså: den engelske psykiater och psykoanalytiker jag nämner - i samma andetag som jag skriver om Mary Ainsworth - som skapare av anknytningsteorin - är förstås John Bowlby.

Posted by Kenneth B. Berger 15 Jun, 2014 19:15:58

Wer hat Angst vor Virginia Woolf

Ja, det är sant, Beryl, att oväntade och omvälvande upplevelser väntar bakom nästa hörn. Du skriver: ”Aldrig förr har jag sett smärtan gestaltas så direkt skoningslös och outhärdlig, just så som den är när den härjar i det allra innersta […]. Smärtan som en klösande demon i hela kroppen. Omöjlig att kommunicera. En skärseld bortom orden. Hjärtat som brister av sorg och vrede.” Du hade varit på Dramaten och sett Woyzeck. Jag var i förrgår kväll på den av kortsiktiga kulturstumma och döva politiska sparbeslut existenshotade Landesbühne Sachsen-Anhalt i Lutherstadt Eisleben (som f ö är Luthers födelse- och dödsstad) och upplevde eller rättare sagt drabbades av föreställningen ”Vem är rädd för Virginia Woolf”.

Du skriver om livskrisens smärta. Jag upplevde, i rollen både av publik och som en professionell psykodramaregissör, ett konstnärligt och psykoterapeutiskt fulländat psykodrama på parrelationstemat. Den av den engelske psykiatern och psykoanalytikern såväl som den amerikanska psykologiska forskaren Mary Ainsworth på 1970-talet introducerade anknytningsteorin, som senare bl a söker fånga in också parrelationen som präglad av den tidiga bindningen – eller i sämsta fall, bristen på bindning – mellan den första vårdnadshavaren och spädbarnet, kan mycket väl tjäna som en tolkningsnyckel för de båda trasiga och djupt sargade parrelationer som dramatikern Edward Albee successivt låter oss möta på scenen. Det som har potentialen att vara en säker bas och en trygg hamn att utgå ifrån och att kunna återvända till i det att vi som människor försöker ta oss fram på, på relationsområdet och i den existentiella zonen, kraftigt minerad mark – parrelationen som en spegelbild av relationen mellan modern (och eller fadern) och barnet, när den är som bäst – kan i nästa ögonblick förvandlas till helvetet på jorden.

Det var också både mycket intressant och djupt smärtsamt att se att dödens existens, som en lika hotfull som oundviklig orkanvarning, utgjorde en stor den av den omedvetna nivån hos både Martha och George, i deras framgångsrika försök att förgöra varandra. Det unga till universitetsorten nyss anlända oönskat barnlösa paret Snuttan (Honey i det engelska originalet och Süsse på den tyska scenen) och Nick var i sin förljugna och förnekande relation egentligen också ytterst präglade av en oförmåga att hantera de båda insikter som människan i egenskap av en medveten varelse möter och måste ta ställning till, dels att vi bara är skapade varelser, dels att vi alla måste dö. Den i femtioårsåldern bortgångne amerikanske antropologen och djuppsykologen Ernest Becker har myntat begreppet ”dödens terror” för denna vår – medvetna eller förnekade – insikt om vår hundraprocentiga dödlighet som vi som människor måste hantera. Det är bara det att denna vår ”terror management”, som Becker kallade våra försök att komma tillrätta med medvetandet om att vi blott är dödliga varelser, inte bara har möjligheten att få oss att förvandla en trosmässig eller annan livsåskådningsmässig syn på dödens realitet till vår egen – t ex genom att bejaka och göra det kristna hoppet om ett evigt liv i en annan gestalt till vårt eget – lika gärna kan få mycket destruktiva drag. När vi män går ut i krig för att försvara fosterlandet och äran, eller vad vi nu på ett mer modernt språk skulle säga, den västerländska demokratin t ex, menar Becker att det är ett av de många destruktiva ”terror management”-försöken. Mindre farligt men ändå väl så missriktat, kan det tyckas, är våra, läs: fortfarande oftast mäns, försök att göra sig odödliga genom att bygga monument och minnesmärken över sig själva, antingen konkreta sådana eller också mer abstrakt, genom t ex vetenskaplig, yrkesmässig eller konstnärlig produktion.

Beryl, på samma sätt som Du på Dramaten upplevde Woyzeck som ett tilltal också till publiken upplevde jag att vi i foajén till teatern i Eisleben, där föreställningen gavs, blev utmanade i våra egna vänskaps- och livskamratsrelationer – hur de nu än kan se ut. Hur ska vi kunna våga dela våra allra djupaste smärtor och tillkortakommanden med dem som står oss närmast i livet, så att dessa smärtor inte blir inkapslade och omvandlas till iskalla stålkilar mellan oss, kilar som har förmågan att trasa sönder de späda och känsliga plantor som utgör våra närmaste relationer – spegelbilder av relationen mellan den viktigaste tidiga vårdgivaren och spädbarnet? Utmaningen gällde också mötet med oss själva, våra egna djupaste drömmar och farhågor.

I din pjäs om kung Magnus, som bl a också belyser den katastrofala och känslokalla relationen till hans tyska hustru, vald också eller kanske framför allt av politiska skäl, kommer menar jag på ett likartat sätt relationens – livets grundbyggstens – både gudomliga och helvetiska potential till uttryck. Och kung Magnus får förvisso också arbeta med sitt eget förhållande till ”dödens terror” också i sitt och sina vänners liv i din intelligenta och spännande scengestaltning.

Kan man, Beryl, vara mer tidlös och evigt existentiell i det man skriver och gestaltar på scenen?

Kenneth B. Berger
(utlandssvensk, psykodramaregissör CP och prästvigd i Svenska kyrkan med många års församlingstjänst bakom mig)
E-post: info@internetreflexion.se